Bättre en kork i skumpan än en sork i rumpan
Jag känner mig som “katt-kerstin” numera. Jag har alltid undrat hur det kan komma sig att vissa människor ändrar i hela inredningen hemma för att anpassa hemmet efter en eller flera katter. Nu vet jag varför. Det beror på skuldkänslor. Själv har jag börjat sprida ut hemmagjorda leksaker i hela lägenheten, flyttat på blomkrukor och täckt över ömtåliga ytor för att katterna ska ha något att sysselsätta sig med när jag inte är här. Dessutom kastar jag ut kattgodis i hela lägenheten innan jag lämnar den eftersom jag får så dåligt samvete varje gång jag lämnar katterna ensamma för att de inte ska märka när jag går. Hoppas jag slutar med detta snart, jag hatar en ostädad lägenhet. Jädra kattskrällen! 
Inte bryr de sig ett skvatt heller, de är glada bara jag ger dom mat hela tiden så är de glada.
Idag var jag på utvecklingsdag med arbetet. Det blev mycket skratt och flams, bland annat under en tipspromenad då vi fick syn på en snapp som såg ut som en kuk mitt i skogen, vilket naturligtvis föraneldde en del skämt mestadels från min sida (pervot). Under kvällsbuffén delades priser ut från tipspromenaden och andra småtävlingar. Avslutningsvis delades ett tröstpris ut till en som inte bara uppmärksammade alla frågor på tipspromenaden utan även uppmärksammade miljön. Jag fick ett slarvigt inslaget paket och anade genast oråd. Inuti låg svampkuken. Jag bröt fullständigt ihop av skratt och skam. Dessutom satt avdelningens äldsta läkare bredvid mig … Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket sist. Fniss.
Jag fick förklarat för en av doktorerna hur jag kände det efter årets akutövning. Han försökte muntra upp mig på diverse sätt. Kvällens arbetspass avslutades med att jag fick springa in på förlossningen på ett hastigt dåligt barn och det var ingen barnläkare där (ungefär sådant som vi fick öva på under akutövningarna). Jag fick ställa mig och ventilera barnet eftersom jag var tveksam på om barnet andades och sedan lät jag barnet andas mot övertryck och då kommer tidigare nämnda neonatolog in. Äntligen. Han kom och berömde mig efteråt och tyckte att jag hade skött det jättebra. Det berömmet behövdes kan jag bara säga. Jag blev så glad. (Och bebisen mådde såklart jättebra).
Skriv ett svar